Den Schizofrena Lena

En välbehövd bloggpaus har kommit till sitt slut. Jag har inte skrivit, för jag har inte vetat vad jag ska säga. Och till mina älskade vänner som ringer men som jag aldrig ringer tillbaka, så måste jag nog erkänna att det är därför jag aldrig hör av mig. Jag vet liksom inte vad jag ska säga. Så jag tänker, varför inte blogga. Ni vet då att jag lever, dricker, sover och äter. Och jobbar förstås. I Norrköping. Och åker pendeltåg. Det. Är. Inte. Optimalt. Enought said. 

Som sagt, a clean slate var det, nu är det nya bullar som gäller. Ny stad. Ny bostad (eller tekniskt sett är det ju inte min bostad men ett nytt rum, hemma hos min älskade Lud). Nygamla vänner. Men framförallt ett väldigt nyfunnet framtidshopp (som jag tror infann sig imorse när jag snörvlande kollade på Mina Bästa År och insåg att jag borde ta tag i mitt liv). Snörlande av förkylning. Känner att jag måste förtydliga det. Såhär såg nämligen mitt skrivbord ut på jobbet innan jag blev hemskickad av mina kollegor som tydligen inte ville bli smittade(?).  

Te, vitaminwell, vicks, bafucin, storpack näsdukar och nässpray. Sjuk? Jag?


Så även fast jag är sjuk och något bedövad av tabletter (ovanligt), och fast jag har vart med om tråkigheter, separation, arbetslöshet och sjukhusvistelse på sistone så känner jag att det är dags. Dags för nya tag, dags att fortsätta blogga som jag gjort de senste åren, och inte tänker jag förändra något. Det är jag för ointresserad och lat för men jag kan säga;

VÄKOMMEN TILLBAKA kända och okända, vänner och fiender, tjocka och smala! (Nej nu ljög jag, om du är tjock får du naturligtvis inte läsa min blogg!)


Lets do this motherfuckers!